Jag vet att jag inte pratat om hur jag mår på senaste tiden, vilket jag tror är anledningen till att jag tappat en del läsare, eftersom folk i allmänhet är väldigt intresserade av andra människors problem. Visst är det tragiskt.

Anledningen till att jag utelämnat mina känslosvall är för att jag har försökt räta ut dem och se vad jag borde lägga vikt på, och jag kan ju inte påstå att det gått så bra som jag hoppats.

Angående flytten så är jag fortfarande orolig, och det vibrerar i hela mig när jag behöver konfrontera något som har med det här att göra. Jag vill inte flytta än, jag vill bo här, och jag vill att tillvaron här ska vara bekväm och lättsam tills det passar mig att flytta härifrån ensam.

Angående livet utanför lägenheten så har jag nog... dämpat mig. Intresset för sexuella relationer, och de flesta relationer, har falnat - det är tråkigt. Eftersom jag inte träffar nytt folk så ofta så är det antagligen därför, och jag har blivit kräsen och höjt ribbor allt eftersom jag passerat och lärt av andra personer. Sexuellt ligger ribban högt, vi tar inte vad vi får, vi tar vad vi vill ha. Så är det bara, och har alltid varit, men det är den höjda ribban som är relevant.

Andra relationer känns bara meningslösa just nu, eftersom jag inte känner mig hjälplig i mina situationer. Det är ganska bestämt, att jag ska vara självständig i det här som pågår. Att tänka såhär resulterar i små utbrott och extra starka distraktioner, men det är inte så att jag på något sätt förkastar mitt sociala liv, absolut inte.

De påbörjade relationerna som fortfarande hänger i luften är inte några som känns viktiga nog för mig och jag har ingen lust att fördjupa dem i nuläget.

Och jag känner ett uppmärksamhetsbehov, hur ironiskt är inte det? När man medvetet stöter bort folk ur de viktigaste delarna av ens liv för att man kräver full koncentration på någonting, är det berättigat att känna sig ouppmärksammad? Lägg väl märke till att jag inte skriver "ensam". Ensam är något mer hjälplöst och tungt. Att inte känna uppmärksammad är mer en känsla som dykt upp på grund av en ovanligt hög standard, en dålig vana.

Men visst har man sina dalar och toppar, även jag. Just nu känner jag ganska stark ångest för måndag, för Charlie. Älskade Charlie. Det kommer att vara en tung dag, både om resultatet är hans försvinnande och om det inte blir så. Jag hade helst sett honom försvinna, samtidigt som jag blivit ensam om han gått. På något sätt är han min enda riktiga overkliga koppling till det förflutna, som jag älskar att hata och hatar, verkligen hatar att älska.

Oro. Det är så det är nu. Oroligt och laddat.

Jag ska bara låta skorna säga hej...

Jag har äntligen fått mina TUK-skor. Black leather bondage creep slip-ons. De är inte så vackra, inte så sköna, inte så perfekta, men de är precis lagom töntiga, lagom stora för att bli lagom stora om en månad när jag gått i den tillräckligt, de är hållbara, de är häftiga och ingen jag träffat har ett par likadana. Fulsnygga, men bäst av allt är att jag fått en nyckelringsgrej till som är likadan som sulan på skorna jag har. Mycket fint.

Var hos Isabell innan, vi försökte ringa Rockstugan, men telefonsvararen påstod att telefontiderna bara är mellan 17.00 - 20.00 på måndagar. Så nästa måndag gäller det!

• Korn-biljetterna som Isabell får fixa eftersom jag...
• har psykologiprov samma sekund de släpps.
• Charlie-memorial. Måste ringa till de som var våra vänner och prata med dem och hålla på, sen ska han förhoppningsvis försvinna på allvar.
• Lämna in filosofireflektionen och se till att den är bra som fan.
• Ringa och boka Rockstugan, äntligen!

Skönt att få saker gjorda. Mindre skönt att det är ihopklämt på en och samma dag.